Jag tror det var i mellanstadiet som mitt stora intresse för hundar började.
När jag gick i fyran hade jag en kompis vars mormor skaffade en liten dvärgpudel. Jag fick följa med till kenneln och hämta honom, och det var som att komma till himmelriket.
Det var hundar precis överallt!
Intresset för hundar bara växte å växte. Och när jag var 15 år fick jag då min efterlängtade hund, en vit dvärgschnauzer.
En tidig morgon i oktober 2001 åkte vi för att hämta honom. Vi hade redan varit där och kollat några veckor tidigare, men det var NU som vi skulle ta med honom hem. Under sommaren som varit gjorde vi allt det som man inte kan göra när man är med hund. Eller ja.. Man kan väl fortfarande göra vad man vill, men allt blir lite svårare med hund. Så vi passade på medan vi fortfarande var fria.
Vi åkte utomlands och vi besökte djurparker i en rasande fart.
Något som däremot inte gick i rasande fart var bilresan upp mot Gävle för att hämta honom, våran alldeles egna lilla Izor.
Namnet var redan bestämt. Egentligen skulle vi skaffat oss en svart schnauzer, men bara några dagar innan vi skulle hämta den hunden upptäcktes ett blåsljud på hjärtat. Han skulle ha hetat Zeke, som var namnet på en väldigt snygg gladiator i TV4's "Gladiatorerna".
Eftersom vi bytte hund, kände vi att vi inte kunde ta med oss hans namn, så vår nya vita is-hund fick ett annat gladiatornamn -Izor.
Till min stora glädje skaffade även våra bästa vänner hund i samma veva, och det råkade ju bli en utav Izors brorsor. Sicken trygghet att slippa åka iväg från sin familj helt själv, nu hade han ju en lekpolare med sig!
Dom är fortfarande, sju år senare bästa polare. Leker och grymtar som två dårar. Skäller på fåglar tillsammans och tuppar upp sig när förortens snyggaste tik har vägarna förbi... Brorsor i vått och torrt, det är Izor och Frosty det!
Izor var världens sötaste! Han var go och glad, men redan som valp väldigt speciell. Han visade tidigt att inte vad som helst gick att äta och i knät sitter man bara om man måste, eller om man är rädd. Punkt slut.
Även fast han bara gjorde som han själv ville så var han världens goaste! När jag tittar på bilderna kan jag känna hans underbara valpdoft. Och minnena efter våra lekstunder kommer man väl aldrig glömma.
Livet är hårt, om man heter Izor och är en trimhund.
Redan första veckan hemma fick han öronskabb och efter den skabben ser han ut som världens ynkligaste om man petar honom i öronen.
Han hatar att klippa klorna och det finns inget värre än att stå på trimbordet. Det är tur för honom att han väger upp sina sura stunder med att vara så söt och snygg.
Lilla Izor är väldigt, och då menar jag VÄÄÄLDIGT petig med maten, han nosar alltid försiktigt på allt innan det stoppas i munnen. Till och med kycklingfilé måste kontrolleras noga.. Intressant det där, att vissa hundar är petiga medan andra kan vräka i sig lök...
Ja, svårt var det med maten eftersom han även var överkänslig mot i stort sett allt. Leverpastej var ju en favorit men i för stora mängder blev han röd som en tomat runt ögonen och kliade upp stora sår i armvecken.
Efter en helt vanlig vaccination fick han smaka på en nära döden-upplevelse. Hela han svullnade upp till en ballong och han spydde som en räv. Han fick i ilfart åka till farbror doktorn som gav honom kortisonsprutor så det stod härliga till!
Efter den insidenten tål han ingenting. En vaccinationsspruta har han inte varit i närheten utav och fästingmedel får honom att svullna upp det också.
Det är mindre lyckat faktiskt, att bo vid mälaren och ha hund. Det verkligen kryllar utav fästingar på honom när man kommer hem ibland efter en tur i skogen. Men som tur är så är han ju vit, då syns dom små kräken bra iaf. I går kväll plockade vi bort närmare 20 stycken fästingar. Det förvånar mig faktiskt, att han inte blivit sjuk än. Så många fästingar som tuggat på honom...
Något som jag aldrig kommer glömma var två dagar innan jul. Izor hoppar under lek och landar fel på sitt ena bakben. Hans skrik är något utav det värsta jag hört. Han skrek rakt ut, precis som att han höll på att dö. Det var något fruktansvärt alltså.
Dagen efter blev det ett besök hos doktorn igen vilket slutade i röntgen och hela köret. När pappa skulle betala kalaset svettades han ymnigt. Det här var även samma dag som dammsugaren började brinna. På julbordet det året åt vi väl fil och flingor. Utan socker.
Det händer mycket runt Izor. Han är en riktig liten linslus och alla älskar honom. Han är en vacker hund, förstående och samtidigt väldigt sur. Ingen bär runt på honom ostraffat!
Och när han tvingats stå på trimbordet hatar han en till döds. Han är långsint som få, den här hunden.
Ja, annars lever väl livet. Han har ju hela sju år på nacken nu och tål inga barnsliga fasoner. Han är rätt lydig och jagar bara en å annan katt när han får chansen, vilket inte är så ofta. Om katten däremot inte springer ifrån honom så blir dom snabbt lekkamrater. Han leker faktiskt nästan bättre med katter än med andra hundar.
Izor tycker om att spåra och på TVn är dinosaurier som vrålar konstigt mest intressant.
Många är det som kommer fram och frågar vad det är för hund man har där i kopplet. Och dom kan inte tro sina öron när dom hör att det är en vit schanuzer, för sånna finns ju inte!
Men se på fan, här har du en. Och han är tillåten, för som dvärg får man vara vit. Det är bara det att Izor är stor som ett hus. Hans rygg når närmare 45 cm över marken.
Lika fantastiskt som han är fantastisk!
