Djurregn

Fisk- och grodregn betraktades länge som skrönor, även om det finns berättelser om detta fenomen inom olika kulturkretsar, ofta i samband med en gudomlig förbannelse eller ett dåligt omen. Långt tillbaka i tiden finns det berättelser om att det ska ha fallit insekter, sniglar, fåglar, kött, blod och stenar.
Men det finns även fall som beskrivits vetenskapligt.
Till exempel så finns det styrkt att det verkligen föll ett regn av levande storspiggar över staden Mountain Ash i Wales den 9e februari 1859.

En teori är att flygplan skulle släppa ut sin last, men det kan avfärdas eftersom att det fallit konstiga saker från himlen långt innan det fanns flygplan.
En annan teori är att fiskar och grodor skulle sugas upp i luften utav starka virvelstormar eller tromber, och sedan falla ner på en annan plats när virvelstormen inte längre är så stark. Den här teorin låter bra, men det finns fall där enbart en sorts djurart har trillat ner och hur skulle en vind lyckas med det? I norra Grekland 2002 föll det bara sardiner från himlen, och över Mountain Ash föll det ju bara storspigg. Storspiggar lever inte ens i stim så tromben borde ju ha fått med sig både ett och annat, utöver spiggarna.
Dessutom tycks många djurregn falla över ett mycket litet område. I Mountain Ash föll spiggarna inom ett område av 73x11 meter, och dessutom berättar ögonvittnen om två fiskregn med en paus på tio minuter mellan regnen. Detta skulle betyda att virvelstormen hållit sig över samma ställe i en kvart för att kunna släppa ifrån sig de levande fiskarna i två omgångar. Det vore kanske inte omöjligt, men måste ändå tolkas som en ren slump.
Som ett tredje argument mot teorin med virvelstormen gäller det varierande tillståndet hos djuren. I två fall som dokumenterades i Indien, 1833 i Futtepoor och 1836 i Allahabad, var fiskarna inte bara döda, utan dessutom totalt uttorkade. Från Essen i Tyskland berättas det att en karpfisk som föll från himlen 1896 var innesluten i is, medan det i fallet Mountain Ash regnade levande fiskar som till och med överlevde fallet.
Fenomenet med djur som faller ner från himlen kan fortfarande inte förklaras på ett tillfredställande sätt.

Gråtande ikoner och statyer -inget ovanligt mirakel

I Civitavecchia utanför Rom finns det en staty, en madonna som 1995 började gråta tårar av blod. Ingen har än idag kunnat bevisa att tårarna skulle vara en bluff!

Stigmata

När en människa helt plötsligt och utan anledning får ett blödande sår som efterliknar Jesus sår, så kallas dessa märken för stigmatiska sår.
80 personer har helgonförklarats som varit stigmatiserade.
Det finns flera teorier som säger att människor kan påverka sin kropp med sinnet, och det finns flera berättelser om personer som i extrema situationer kan klara av övermänskliga bedrifter, som att lyfta föremål som väger flera hundra kilo. Eftersom stigmatisering ofta framträder på starkt troende katoliker ligger det nära till hands att dra slutsatsen att dessa människors kroppar utvecklar dessa sårmärken självmant, alltså genom en form utav självsuggestion. Vad som talar emot teorin är att det faktiskt förekommit såna här sår på icke troende personer också. En annan teori är att personerna i fråga skulle ha en form utav hysteri (psykisk störning) som kan framkalla olika symtom, även blödningar i underhuden.
Man har försökt stödja den här teorin med hjälp av hypnos. Hos försökspersonerna uppstod faktiskt mörka fläckar där det trodde att Jesu sårmärken fanns.

Lysande, Sickan!

Från 1950-talet finns tidningsartiklar och filmupptagningar om och med människor som till exempel Brian Williams från Cardiff, som skapade rubriker 1952 eftersom han med blotta händerna kunde få en glödlampa att lysa. Daily Mirror rapporterade om Brian Clemens som 1967 var så till den milda grad laddad med elektricitet att han alltid måste ladda ur sig med hjälp av metallföremål innan han rörde vid en annan människa.

Syndafloden

I Första Mosebokens sjunde kapitel beskrivs hur Gud lät det regna i 40 dagar och 40 nätter så att jorden översvämmades och utplånade alla människor som levde i synd. Bara Noa hörde Guds varning och kunde rädda sig från syndafloden genom att bygga en ark.
I vetenskapliga kretsar är man överens om att det omöjligt kan ha ägt rum en världsomfattande syndaflod. Men i berättelsen ska Noas ark ha flutit i land på ett stort berg som hette Arafat. Man tror att det rör sig om ett berg i Armenien som under den bibliska tiden hade ett annat namn. När man sedan gjorde jämförelser med de mer detaljerade babyloniska texterna uppmärksammade man en liten högplatå vid Eufrats och Tigris mynning som också kallas Arafat. Äventyrare har sedan hundratals år lockats till båda områdena, och vid utgrävningar har man hittat delar av arken eller åtminstone sådant som kan ha haft samband med den.
På högplatån Arafat har man till exempel hittat delar av fartygsskrovet, och vid berget Arafat påstod ett ryskt team i oktober 2003 att det hittat fartygets ankarstenar. Hittills har emellertid inget påstått bevis för arkens existens hållit för en närmare granskning.
Den brittiske arkeologen Charles Leonard Woolley fann på 1920-talet tecken på att en omfattande översvämning hade ägt rum i Mesopotamien.
1993 och 2000 påträffades bevis för att jätteöversvämmingar hade ägt rum i området och efter det första fynden som det ryska forskningsfartyget Aquanaut gjordes -93, då man påträffade rester av sötvattenslevande växter på stort djup i Svarta havet, undersökte Titanics upptäckare Robert D. Ballars Svarta havets botten år 2000. Han påträffade rester av en bosättning som enligt närmare undersökningar hade fallit offer för en naturkatastrof omkring 5600 f.Kr. Men fortfarande vet man inte om detta skulle vara ursprunget till den bibliska syndafloden.

Lemuria och Mu

Enligt den brittiske zoologen Philip Sclater (1829-1913) så ska det ha funnits en landremsa, Lemuria, som förenade Madagaskar med Indien. Denna slutsats drog Sclater av det faktum att lemurerna, en familj halvapor, bara förekommer på dessa båda regioner. I de övriga områdena som ligger mellan Östafrika och Främre Indien finns det inte några lemurer. Lemurernas säregna utbredning borde då alltså bero på att det har existerat en direkt landförbindelse mellan det båda kontinenterna som möjliggjort deras utbredning.
Bara några år efter uppkomsten utav Sclaters teori så tillbakavisades den sedan det inte gått att finna några arkeologiska bevis för den påstådda landremsans existens.
Tillbakavisandet utav Lemuria hindrade däremot inte esoteriska grupper från att i flera offentliggörande tillskriva Lemuria samma egenskaper som Atlantis och driva en egen kult kring den legendariska kontinenten.

Mu sägs ha varit en stor kontinent som sjunkit i Stilla havet. Detta påstående framlades 1926 av den brittiske arkeologen James Churchward. I sin redogörelse beskrev han ett land med en oerhört överlägsen kultur som förintats med kontinent och allt vid ett vulkanutbrott för 50 000 år sedan. Han var inte den första att rapportera om Mu, redan 1864 hade den franske abboten Charles-Etienne Brasseur de Bourbourg publicerat sin teori om denna sjunkna kontinent. Som källmaterial nämnde han Codex Troano som han själv översatt. Den första delen Codex Tro-Cortesianus var en utav tre böcker som fanns bevarade från mayalitteraturen.
Några år efter att Brasseurs toeri hade publicerats reste den franska fotografen och amatörarkeologen Augustus Le Plongeon till mayaruinerna på Yucatáhalvön för att genomföra utgrävningar. Han gjorde sedan en egen översättning utav Codex Troano som i hög grad var influerad utav Brasseur, dels av hans egna tolkningar av väggmålningarna i ruinstaden Chichen-Iztá. Resultaten blev en detaljerad skildring av livet på Mu. Höjdpunkten var berättelsen om hur kontinentens prinsessa lyckades fly från undergången och som gudinnan Isis blev grundaren av den egyptiska kulturen. Vid en utav sina utgrävningar 1896 påstår han att han stött på en stenurna med kvarlevorna av en av Mus prinsar.

När Brasseur gjorde sin översättning utav Codex Troano tog hjälp av det så kallade Landa-alfabetet, uppkallat efter biskopen Yucatán, Diego de Landa (1524-1579). Han kom till Centralamerika som missionär för att omvandla mayafolket till kristendomen. Genom sin obarmhärtiga framfart betraktas han numera som den man som i hög grad bidragit till förintelsen av mayafolket och dess kultur. I sina senare försvarsskriften fabricerade han bland annat det så kallade Landa-alfabetet som skulle vara en hjälpreda vid översättning av mayaskriften. Senare skulle det visa sig att alfabetet var oanvändbart.
Hur Brasseurs översättning av Codex Troano kom till stånd går inte längre att fastställa eftersom att Landa-alfabetet är oanvändbart och Brasseur gick inte heller så noga till väga. Även om mayaskriften än idag inte är fullständigt dechiffrerad så kan man med säkerhet säga att Codex Troano handlar om astrologi och alltså inte om någon kontinents undergång.
Men ändå, trots att teorin om denna sjunkna kontinent inte har kunnat bevisas har den fortfarande sina anhängare.

Atlantis

Det fanns för mycket länge sedan en grekisk filosof och statsman som hette Platon. Han levde under 400-347 år före kristus. Han skrev i sina dialoger Timaios och Kritias om en händelse som faktiskt lär ha inträffat: en kultur som försvann ner i havet tillsammans med en hel kontinent..

Redan väldigt tidigt möttes Atlantis-berättelsen med stor kritik och räknas idag till en av världens mest omdiskuterade myter.

Platon berättar i sina dialoger om ett stort och mäktigt örike som borde legat vid Gibraltar sund för ungefär 12000 år sedan. Öriket kallades för Atlantis och från denna ö hade invånarna härskat över stora delar utav Europa och Afrika. Deras strävan efter makt ledde till slut till ett stort krig med athenarna. Det var bara athenarna som vågade gå i krig med Atlantis invånare, alla andra greker hade dragit sig tillbaka på grund utav den stora skräck och fasa som dom kände över Atlantisborna. Athenarna lyckades i alla fall besegra sina fiender och dom berfriade dom atlantiska slavarna.

Senare, för ungefär 9000 år sedan så berättas det om att den mäktige gudfadern Zeus blev så arg att han skakade Atlantis i kraftika jorbävningar och översvämningar drabbade kontinenten hårt. Dessa naturkatastrofer gjorde att alla kriksdugliga athenare föll ner i underjorden medan Atlantis gick under i havet.

Berättelsen som Platon beskriver i sina två dialoger, hävdar han härstammar från en annan statsvetare och författare vid namn Solon (639-559 f.kr.) Solon hade berättat att han rest runt i Egypten och i Sais ska en tempelskrivare ha berättat historien om Atlantis för honom. Vad Egyptierna hade för källor till det hela vet ingen, och deras kultur uppstod inte förens 5000 år efter Atlantis undergång.
Platon planerade att faktiskt skriva en tredje dialog i detta ämne, men den blev aldrig genomförd.
Kanske skrevs aldrig den tredje dialogen för att Platon hela tiden kritiserades och blev utfrågad om sina källor. Man trodde att Platon hade hittat på allt ihop för att kunna framställa den athenska idealstaten för folket.

Under det tredje århundradet före Kristus ägnade sig den grekiske filosofen Krantor kritiskt till Atlantis historia. Han sägs ha rest till Egypten för att leta efter källorna och där funnit en historia om Atlantis på stelar i Sais. Krantor talade alltså om inskriptioner på pelare, medan hela Platons berättelse bygger på textrullar. Detta ledde till heta diskussioner om Atlantis ända fram till 500-talet e.Kr. men därefter ska historierna avfärdats som Platons påfund och historierna glömdes bort.

900 år senare under renässansen så återupptäcktes myten om Atlantis och diskuterades i många skrifter och i lärda kretsar. Även under denna tid fanns det gott om folk som både hävdade att Atlantis hade funnits och att någon sådan kontinent aldrig hade existerat.
Olof Rudbeck (1630-1702) skrev en bok som hette Atland eller Manheim och han menade att Sverige i själva verket var Atlantis. Vid den här tiden hade ännu inte legenden nått ut till folket, utan det var först i slutet utav 1800-talet som Ignatius Donnelly publicerade sin bok Atlantis: The Antediluvian World som historierna satte fart. I boken berättas inte enbart om Atlantis som kontinent, utav även att invånarna på ön skall ha haft övernaturliga egenskaper.
Än idag är det ingen som lyckats bevisa eller motbevisa Atlantis existens på ett trovärdigt sätt.

Bioguld

Trött jag blir när folk säger att man inte kan vara intolerant mot guld! Det kan man visst det, och det har inget med nickel eller annan skit att göra.
Min syster kan bära billiga smycken från H&M, och silver går jättebra. Men guldsmycken -Ajajaj!
Jag fick tipset om www.Bioguld.se Hur bra som helst!