Syndafloden

I Första Mosebokens sjunde kapitel beskrivs hur Gud lät det regna i 40 dagar och 40 nätter så att jorden översvämmades och utplånade alla människor som levde i synd. Bara Noa hörde Guds varning och kunde rädda sig från syndafloden genom att bygga en ark.
I vetenskapliga kretsar är man överens om att det omöjligt kan ha ägt rum en världsomfattande syndaflod. Men i berättelsen ska Noas ark ha flutit i land på ett stort berg som hette Arafat. Man tror att det rör sig om ett berg i Armenien som under den bibliska tiden hade ett annat namn. När man sedan gjorde jämförelser med de mer detaljerade babyloniska texterna uppmärksammade man en liten högplatå vid Eufrats och Tigris mynning som också kallas Arafat. Äventyrare har sedan hundratals år lockats till båda områdena, och vid utgrävningar har man hittat delar av arken eller åtminstone sådant som kan ha haft samband med den.
På högplatån Arafat har man till exempel hittat delar av fartygsskrovet, och vid berget Arafat påstod ett ryskt team i oktober 2003 att det hittat fartygets ankarstenar. Hittills har emellertid inget påstått bevis för arkens existens hållit för en närmare granskning.
Den brittiske arkeologen Charles Leonard Woolley fann på 1920-talet tecken på att en omfattande översvämning hade ägt rum i Mesopotamien.
1993 och 2000 påträffades bevis för att jätteöversvämmingar hade ägt rum i området och efter det första fynden som det ryska forskningsfartyget Aquanaut gjordes -93, då man påträffade rester av sötvattenslevande växter på stort djup i Svarta havet, undersökte Titanics upptäckare Robert D. Ballars Svarta havets botten år 2000. Han påträffade rester av en bosättning som enligt närmare undersökningar hade fallit offer för en naturkatastrof omkring 5600 f.Kr. Men fortfarande vet man inte om detta skulle vara ursprunget till den bibliska syndafloden.