Atlantis

Det fanns för mycket länge sedan en grekisk filosof och statsman som hette Platon. Han levde under 400-347 år före kristus. Han skrev i sina dialoger Timaios och Kritias om en händelse som faktiskt lär ha inträffat: en kultur som försvann ner i havet tillsammans med en hel kontinent..

Redan väldigt tidigt möttes Atlantis-berättelsen med stor kritik och räknas idag till en av världens mest omdiskuterade myter.

Platon berättar i sina dialoger om ett stort och mäktigt örike som borde legat vid Gibraltar sund för ungefär 12000 år sedan. Öriket kallades för Atlantis och från denna ö hade invånarna härskat över stora delar utav Europa och Afrika. Deras strävan efter makt ledde till slut till ett stort krig med athenarna. Det var bara athenarna som vågade gå i krig med Atlantis invånare, alla andra greker hade dragit sig tillbaka på grund utav den stora skräck och fasa som dom kände över Atlantisborna. Athenarna lyckades i alla fall besegra sina fiender och dom berfriade dom atlantiska slavarna.

Senare, för ungefär 9000 år sedan så berättas det om att den mäktige gudfadern Zeus blev så arg att han skakade Atlantis i kraftika jorbävningar och översvämningar drabbade kontinenten hårt. Dessa naturkatastrofer gjorde att alla kriksdugliga athenare föll ner i underjorden medan Atlantis gick under i havet.

Berättelsen som Platon beskriver i sina två dialoger, hävdar han härstammar från en annan statsvetare och författare vid namn Solon (639-559 f.kr.) Solon hade berättat att han rest runt i Egypten och i Sais ska en tempelskrivare ha berättat historien om Atlantis för honom. Vad Egyptierna hade för källor till det hela vet ingen, och deras kultur uppstod inte förens 5000 år efter Atlantis undergång.
Platon planerade att faktiskt skriva en tredje dialog i detta ämne, men den blev aldrig genomförd.
Kanske skrevs aldrig den tredje dialogen för att Platon hela tiden kritiserades och blev utfrågad om sina källor. Man trodde att Platon hade hittat på allt ihop för att kunna framställa den athenska idealstaten för folket.

Under det tredje århundradet före Kristus ägnade sig den grekiske filosofen Krantor kritiskt till Atlantis historia. Han sägs ha rest till Egypten för att leta efter källorna och där funnit en historia om Atlantis på stelar i Sais. Krantor talade alltså om inskriptioner på pelare, medan hela Platons berättelse bygger på textrullar. Detta ledde till heta diskussioner om Atlantis ända fram till 500-talet e.Kr. men därefter ska historierna avfärdats som Platons påfund och historierna glömdes bort.

900 år senare under renässansen så återupptäcktes myten om Atlantis och diskuterades i många skrifter och i lärda kretsar. Även under denna tid fanns det gott om folk som både hävdade att Atlantis hade funnits och att någon sådan kontinent aldrig hade existerat.
Olof Rudbeck (1630-1702) skrev en bok som hette Atland eller Manheim och han menade att Sverige i själva verket var Atlantis. Vid den här tiden hade ännu inte legenden nått ut till folket, utan det var först i slutet utav 1800-talet som Ignatius Donnelly publicerade sin bok Atlantis: The Antediluvian World som historierna satte fart. I boken berättas inte enbart om Atlantis som kontinent, utav även att invånarna på ön skall ha haft övernaturliga egenskaper.
Än idag är det ingen som lyckats bevisa eller motbevisa Atlantis existens på ett trovärdigt sätt.